KRÖNIKA: Lagbyggandet, del 2; kompositionen

Del två i krönikorna om lagbyggandet kommer att handla om själva kompositionen av laget. Om spelartyperna och de olika rollerna som kan vara väldigt viktiga att fylla.

Den mest avundsvärda situationen för en lagbyggare är förstås den där truppens medlemmar sätts samman utifrån den rådande spelidén, eller om man så vill, coachens filosofi.

Det gäller i alla fall för den klubb och den coach som har en idé, och där det finns det rätta urvalet och de interna resurserna som krävs för att rekrytera ett lag som kan utföra det som önskas.

I amerikansk collegebasket går det ofta till på det sättet. Där är det ju vanligt att coacherna sitter på jobben långa perioder, har en absolut spelidé, gott om spelare att välja bland och oftast möjligheter att erbjuda det som krävs.

Ser man till vår inhemska situation finns det vissa problem i det sammanhanget. Dels för att det verkar finnas gott om coacher som inte har någon bestämd uppfattning om hur han/hon vill att spelet skall spelas, och/eller inte har möjligheterna att få ihop det lag som man skulle vilja ha.

Hur vanligt är det inte att man bara försöker ”samla ihop” en trupp av spelare som man sedan får göra det bästa möjliga med? Det är helt enkelt så att spelidén får byggas utifrån det lag man lyckats få ihop. Att det förhåller sig på det sättet bevisas väl med önskvärd tydlighet av att många svenska ligalag mer eller mindre är färdigrekryterade innan coachen har utsetts.

Det kan naturligtvis fungera bra även på det sättet, men om vi pratar om långsiktig utveckling är det förstås ett dåligt alternativ.

För att spinna vidare på temat; ett viktigt steg i lagbyggandet är därefter att hitta spelarna i de olika rollerna som behövs i ett lag, och då menar jag inte i första hand de traditionella 1-5 positionerna.

Jag har skrivit om saken förr, och vill åter hävda att alla stora lag har ett par spelare som verkligen sticker ut och att det finns en mer eller mindre given startfemma, eller möjligen någon ytterligare, som svarar för det mesta av produktionen och får merparten av speltiden.

Resterande spelare har specialiserade back-up roller och som sin främsta uppgift att under perioder lasta av de bästa spelarna, och i sina bästa stunder ge oväntad kvalitet och produktion till laget. Inget lag blir mästare genom att ha en jämnbra spelartrupp. Undantaget är givetvis det lag där de stora stjärnorna finns och nästan lika bra spelare accepterar att ta birollerna, som i det legendariska ”Dream Team”.

Även i det här avseendet tycks det som om lagen är utlämnade till det man kan få. Jag har svårt att tro att det finns särskilt många som sätter samman sitt lag med de utgångspunkterna. I de flesta fall säkerligen för att man helt enkelt inte kan välja och vraka. I andra fall garanterat för att man bara har ett mål för ögonen; att skaffa så många och så bra spelare som möjligt.

När det gäller förhållandet mellan lagkomposition och vad man får ut av sin verksamhet vill jag också mena att det finns en ganska orättfärdig syn på vad enskilda spelare förväntas producera.

För att förtydliga, det finns spelare som är oerhört viktiga, ibland omöjliga att avvara, och som tyvärr värderas på de ytliga statistiska fakta som vi bombarderas med. Vi går ju alla titt som tätt i den fällan, men när det gäller ett lags förutsättningar att fungera på bästa sätt, är ofta spelare med speciella men kanske undanskymda roller, helt nödvändiga. Ungefär som en kicker i amerikansk fotboll.

Ett bra exempel är en point guard som inte är en poängmaskin, men som gör ett jättejobb i andra avseenden för laget. Vi har ju även i vår liga flera exempel på point guards som är explosiva poängmaskiner som i nästa sekund kan sänka sitt lag i ivern att producera på ett halsbrytande sätt. Att de två rollerna inte går att förena, d v s den stabile playmakern och poängkungen, har visat sig gång på gång. Att en enskild spelare har båda kvaliteterna är väldigt sällsynt.

Om det vore så att varje spelare i ett lags förstauppställning skulle behöva åstadkomma de mest spektakulära spelen och en väldig poängproduktion, skulle det t ex inte finnas plats för sådana som Adnan Chuk i Kings och Edgars Jeromanovs i Dolphins.

Poängmässigt åstadkom de blygsamma fem respektive nio poäng i snitt under säsongen, men typiskt nog återfanns ligans två sannolikt ledande point guards i finalen, inte de trapetsartister som finns i flera andra lag. Anledningen? Någon förstod deras betydelse för lagkompositionen och lagets förutsättningar att fungera.

Notera: Åsikterna som uttrycks i krönikan är helt och hållet mina egna och skall inte uppfattas som ställningstaganden från SBBK.

Av: Tapio Joulamo