KRÖNIKA: I kärlek och krig är allt tillåtet

Den svenske tennislegenden Mats Wilander är en person som inte skräder orden. Han har efter karriären varit involverad i topptennisen på olika sätt, bl a som tränare, Davis Cup kapen, tv-kommentator och bloggare.
Som sjufaldig major vinnare och bara en av fem spelare som lyckats vinna majors på alla underlag, har han visst fog för sina uttalanden, som ibland är skarpa, på gränsen till brutala, men också kan omfattas av en underfundig humor och ironi.
En gång sa han om Roger Federer, som precis hade förlorat mot Nadal i en majorfinal:
- Federer, today, unfortunately came out with no balls. You do not find too many champions in any sport in the world without heart or balls. He might have them, but against Nadal they shrunk to a very small size.

Nyligen kritiserade Wilander den danska stjärnan Caroline Wozniacki, som varit världsetta i 67 veckor men ännu inte lyckats vinna någon major. Wilander menade att hon var dåligt coachad, att hon ännu inte hade den mentala kapaciteten för att vinna i de stora sammanhangen, och att Wozniacki för att göra det måste anpassa sitt spel mer på motståndarnas styrkor svagheter, även om det skulle vara spelförstödande, istället för att bara lita på sitt eget spel. Det senare är enligt Wilander en absolut förutsättning med den konkurrens som råder på toppnivån.

Om Wilander hade kunnat något om basket kunde han ha sagt detsamma om svenska basketlag och coacher på elitnivå. I alla fall i den delen som handlar om att spela på motståndarnas styrkor och svagheter.

Det är många gånger man förundrats över svenska elitlagscoachers naiva inställning. Hur ofta har man inte hört ”vi spelar vårt spel så får vi se hur långt det räcker”.

I ungdomssammanhang finns naturligtvis ingen anledning att vara övertaktiskt. Den gängse uppfattningen verkar vara att unga spelare under utveckling inte skall utsättas för avancerad taktik i syfte att besegra dem, t ex genom att i tidiga år zonpressa över hela banan. Sådant leder bara till kortsiktiga vinster och är närmast att betrakta som Pyrrhussegrar.

Talar man om nationell och internationell elit är det något annat. Där har man att göra med spelare som normalt är fysiskt färdigutvecklade , och som står på toppen av sitt tekniska, mentala och spelmässiga kunnande.

I de sammanhangen är konkurrensen (i bästa fall) så hård att man måste skaffa sig en ”competitive edge” på annat sätt. Ett sådant är givetvis att utnyttja motståndarnas svagheter eller att försöka eliminera deras starka sidor.

Jag är fullt medveten om att det i många sammanhang ”räcker” att ha ett så bra lag att man inte behöver bekymra sig om vad motståndarna gör eller kan. Det kan t o m vara så att basketen i vårt land, även på elitnivå, varit så dåligt utvecklad och saknat bredden på toppen, att man inte behövt oroa sig för motståndet.

Möjligen gäller det fortfarande i merparten av våra nationella serier, förbundsserierna, på damsidan kanske ända upp på liganivå. Men absolut inte på herrliganivå och inte när våra klubb- och landslag tävlar internationellt.

Jag tror att Wilander har helt rätt i att ingen kan vinna ett stort mästerskap utan att taktisera i de avgörande lägena. Man får tillgripa det man har när motståndet är så tufft att det står och väger.

Ändå finns det många coacher som aldrig skulle överge sitt man-man försvar även om alla vet att skyttet utifrån är motståndarnas absolut svagaste gren. De skulle inte heller ta fram en zon trots att motståndarna är överlägsna det egna laget i returtagning, i synnerhet offensivt.

De skulle kanske inte heller sätta all press de kan på-, eller konsekvent dubbla, den spelare i motståndarlaget som faktiskt är den ende som kan ta upp bollen. Eller inte konsekvent foula motståndarlaget varje gång de får chansen på ett break, vilket de är så bra på. Eller lunka upp med bollen varje gång man får ett bollinnehav därför att motståndarna gärna spelar ett up-tempo spel.

Spelförstörande kanske det skulle sägas vara i vissa fall, och visst. Den där avsiktliga foulen när det andra laget breakar är t ex inte alltid så vackra, men ack så effektiva, och så länge konsekvensen inte blir allvarligare än en ”vanlig foul” måste åtgärden anses vara acceptabel.

”I kärlek och krig är allt tillåtet”, är ju ett bekant talesätt. Och krig är väl inte långt ifrån en riktig beskrivning av matcher på elitnivå. Vill man vinna kriget får man ta till de medel man kan, i alla fall i ett taktiskt avseende.

Notera: Åsikterna som uttrycks i krönikan är helt och hållet mina egna och skall inte uppfattas som ställningstaganden från SBBK.

Av: Tapio Joulamo