KRÖNIKA: Gemene man har lite undringar

Ren och skär vardagslogik fungerar inte alltid för folk i allmänhet när det gäller att förstå beslut från makthavare, för gemene man har inte alltid den fulla insynen i ärendena som det fattas beslut om. Ingen kan heller begära att alla skall ha kunnat sätta sig in i bevekelsegrunderna, motiven och de framtidsbedömningar som ligger i besluten.

Gemene man har däremot all rätt i världen att bedöma och reagera på konsekvenserna av olika beslut, och makthavarna har alla anledning att vara, eller i alla fall borde vara, lyhörda för de synpunkter man får på sina beslut.

Ett exempel, hämtat från idrottens värld, är de aktuella OS-uttagningarna. Det har varit ett väldigt rabalder eftersom ett antal idrottare och deras förbund ifrågasätter vissa av SOK:s uttagningar.

Det är ju som bekant SOK och inte de enskilda förbunden som beslutar om vilka som skall få åka till OS, och därmed har man automatiskt en situation där man bäddat för konflikt. Ett förbund har t o m hotat att dra SOK inför rätta för att de ratat en av de aktiva som enligt förbundet borde fått en biljett till London.

SOK har som policy att bara skicka deltagare som har en chans att placera sig bland de åtta bästa och rimligtvis ett antal välgrundade motiv för att sätta en sådan gräns. Det kan vara ekonomiska skäl, att man vill ha en absolut spets i OS-truppen och därigenom tvinga fram satsningar från de aktiva som gör att de tar sig till den nivån, etc.

När idrottarna och deras förbund, men även folk i allmänhet, ställs inför konsekvenserna av ett sådant beslut och reagerar på det, så är det inte utan att man måste dra på smilbanden en smula åt kommitténs principer.

Inte bara för att man med 100-procentig säkerhet vet att flera av de uttagna inte har en chans att slå sig in bland de åtta bästa. Det handlar ju också mycket om vad OS som institution står för och vars tre värderingar inte bara handlar om topprestationer (excellence), utan även om vänskap och respekt, och där den internationella olympiska rörelsen definierar olympism i termer av sex olika aktiviteter; utbildning genom idrott, utveckling genom idrott, idrott för alla, sport och miljön, fred genom idrott samt kvinnor och idrott.

För gemene man är de olympiska spelen helt enkelt mycket mer än att vinna. Ingen förväntar sig att alla våra idrottare skall komma hem med medaljer, men däremot att så många som möjligt skall få chansen att vara med, som en belöning för allt deras slit och för att vi vill vara med och förverkliga den olympiska tanken.

Löparstjärnan Johan Wissman, för övrigt en av de ratade, har påpekat angående ”åtta bästa gränsen”, att om alla länder skulle ha den principen så skulle det inte finnas många deltagare per tävlingsgren i OS. Formulerat så känns ju gränsen inte bara lite fånig, för nog skulle vi väl vilja skicka ett basketlag till OS om vi fick chansen, oavsett om vi skulle kunna placera oss bland de åtta bästa eller inte?

Ett annat exempel är det svenska basketförbundets hårdnackande ställningstagande vad gäller kravet på genomgången steg 4-utbildning för ligacoacherna, som träder ikraft till den kommande säsongen.

Hittills har jag inte hört en enda människa protestera mot själva tanken att ha krav på utbildningsnivå för att få verka som coach på elitnivå. Alla förstår också att man måste ha en tidpunkt när det skall träda ikraft.

Vad väldigt få tycks förstå är varför man måste ha en så rigid inställning i övergångsskedet. Varför beviljas inga dispenser när det t o m ges utrymme för det i Tävlingsbestämmelserna? Det beviljas ju dispenser i parti och minut i andra avseenden, t ex vad gäller kravet på trägolv.

Och varför valideras inte coacher, som varit verksamma utomlands och beviljats utländsk tränarlicens, på steg 4-nivån, när de skall träna ett elitlag hemma i Sverige?

Folk i allmänhet ställer sig med rätta frågan: Blir den svenska basketen bättre av en så oresonlig hållning i den har frågan och svarar att det blir den ingalunda.

Vi har för närvarande 60 tränare som genomgått eller just nu deltar i steg-4 utbildningen. Hälften av dem kommer av olika anledningar aldrig att dyka upp som coach i ett elitlag (min bedömning), vilket innebär att cirka 30 inhemska coacher är tillgängliga på liganivån.

30 kan tyckas fullt tillräckligt eftersom vi för närvarande har 24 ligalag och att det alltid finns någon eller några utländska coacher. Men med följande i åtanke får man ett annat perspektiv:

Cirka dussinet av dessa tillgängliga 30 har lämnat/tvingats lämna liganivån och frågan är om de kommer att få, eller ens vill, komma tillbaka. Det lämnar oss med under 20 steg 4-utbildade coacher, d v s ett underskott. Inte konstigt att det måste fyllas på från utlandet, men det kan väl knappast vara tanken med utbildningskravet?

Dessutom; det är hög omsättning på ligacoacher. I snitt verkar det vara så att de behåller sitt uppdrag 1,5-2 säsonger. Med den ruljangsen kan man undra hur vi skall kunna utbilda i kapp, när det bara genomförts fem steg 4-kurser à tolv deltagare.

Är det meningen att klubbarna skall kunna ha ett lager av steg 4-utbildade i händelse av att den man har slutar/får sluta? Och hur skulle man kunna ha ”byggt upp ett lager” när det genomförts så få kurser, och de som genomförts dessutom kvoterats, t ex avseende geografi?

Så varför inte vara lite smidig i det här skedet, när det bara handlar om ett par dispensansökningar, som ingen skulle reagera på om de beviljades. Sådant undrar gemene man. Och jag också.

Notera: Åsikterna som uttrycks i krönikan är helt och hållet mina egna och skall inte uppfattas som ställningstaganden från SBBK.

Av: Tapio Joulamo