KRÖNIKA: Vi får tacka Majsan, Kenth och Fredrik

Hyllningskörerna vill aldrig ta slut och undra på det. Äntligen har damlandslaget kvalificerat sig till ett EM-slutspel och för ett ögonblick har basketdamerna fått stå i det mediala rampljuset.

Den gode Oskar Kotsalainen, en av den svenska basketens profilstarka ledare och coacher, publicerade nyligen ett Facebook inlägg föranlett av damlandslagets framgångar i kvalet.

”Oj vad många som helt plötsligt är "tjenis och bundis" med damlandslaget och alla dess spelare. Det var inte riktigt lika många som såg till att synas kring tjejlandslagen tidigare….”, skrev han bland annat.

Kotsalainen, för övrigt under en period verksam i SBBK, brukar vara ganska tydlig med sina åsikter och framför dem vanligtvis med skärpa, både i ord och text. Oskar bidrog t ex med några intressanta artiklar när jag drev webbsajten mybasket.se

Som jag ser det har han helt rätt när han knäpper opportunisterna på näsan. Det är lätt att hålla sig framme i medgångens stund och betydligt svårare att fortsätta kämpa när det blåser motvind.

Med viss förvåning upptäcker man nu också att flera av dambasketens belackare, de som föraktfullt fnyst åt den, med iver deltar i jublet. Nu passar det att stå längst fram i ledet och högljutt delta i euforin likt parningsstinna primater.

Nog med elakheter för en stund. Kotsalainen fortsätter i sitt inlägg med att räkna upp ett antal personer, däribland ett antal landslagscoacher, som på olika sätt haft ett finger med i spelet och varit viktiga för laget under resans gång till det lyckade kvalspelet.

Kausalitet, frågan om orsak och verkan, kan förstås ofta vara svår, och utan tvekan är det ett stort antal kämpar som genom åren, på olika sätt, bidragit till framgången. För en jätteframgång är det förstås, en milstolpe som för många gör mödan värd för allt slit under lång tid. Och som förhoppningsvis ger ny energi för att kriga vidare.

Det intressanta med att det lyckades just nu är bland annat att det var 88-89 generationen som fixade det, till stora delar samma gäng som nådde så långt under juniortiden. Den tanken är värd att bära med sig, för det är sannerligen inte alltid som alla framgångsrika ungdomskullar klarar av att fortsätta på samma sätt i senioråldern.

Men varför lyckades det just nu? Vad gäller den spelmässiga delen håller jag med dem som menar att vi lyckades nu, liksom vi gjort flera gånger tidigare på ungdomssidan, genom att spela ”med de bästa av det vi har” på planen. Innebörden av det är att man spelat utan det tvingande behovet att matcha upp motståndarna position för position.

Hade det gjort skulle vi snabbt vara sålda, t ex i längdhänseende. Under kvalet har ju motståndarna konsekvent haft ett längdövertag men ändå förlorat. Som någon uttryckte det: ”Sverige släppte in mycket men gjorde ännu mer framåt.” Därför att vi spelade de bästa vi hade, oavsett vad vi hade. Det är möjligen en befriande tanke för dem som är en smula less på basketens eviga tuggande om de traditionella positionerna 1-5.

I övrigt är det två saker som sticker ut som särskilt signifikanta den här gången: Det ena var ”tanternas” medverkan och det andra förstås Södertäljetjejerna.

Tanterna är i det här sammanhanget Anna Barthold och Kadidja Andersson, lagets två ålderkvinnor. Att de båda, lagets enda spelare äldre än 30, bestämde sig för att ställa upp för Sverige blev som att vinna på bingo. De bidrog med rutin, tuffhet och stadga och bekräftade därmed hypotesen att inget lag klarar sig på bara talang och ungdomlig iver.

De båda har gjort jätteinsatser på planen, som lämnat starka avtryck i statistikformuläret, men även betytt mycket vid sidan av planen. När man i den första matchen gick på pumpen mot Rumänien borta och laget var fullt av tappade sugar var det t ex Barthold och Andersson som tog initiativet till lagmötet där nytt mod göts i lagets som var på gränsen till nervsammanbrott.

Att sedan SBBK lyckats fostra ett koppel spelare som tvillingarna Eldebrink, Lollo Halvarsson men även Stefanie Yderström, blev direkt avgörande. Det är förstås unikt att så mycket talang uppstår på samma ställe och att man dessutom lyckats utveckla den till full blom.

Halvarsson visade vilken klasspelare hon är genom att bli bättre och bättre ju längre kvalet led, och när matcherna blev som allra viktigast. Och så Yderström, som utvecklats starkt de senaste åren och faktiskt var lagets femte bästa poängplockare och bästa trepoängsskytt i kvalet.

Men att Elin och Frida fanns var förstås den viktigaste faktorn. Så lika men ändå så olika. Elin, försvarsdemonen och point guarden med sin smarthet och sitt fenomenala spelsinne. Vad skulle landslaget ha gjort utan henne? Och Frida, som har kvaliteter som gör henne till den enda vi har på den yppersta internationella nivån. Utan henne hade det helt enkelt inte gått.

Det kan vi tacka de Eldebrinkska idrottsgenerna för, och det faktum att föräldrarna Kenth och Marianne (med smeknamnet Majsan) inte försökte styra vad tvillingarna skulle hålla på med när de var små.
- Vi uppmuntrade dem att hålla på med idrott, men inte vilken de borde satsa på, berättar Kenth.

Annars hade det kanske legat närmast till hands att tvillingarna hade fötts in i friidrottsvärlden. Kenth är ju en av friidrottens legender i Sverige, men även Majsan var duktig, med bland annat USM-vinst på meritlistan. Tvillingarna prövade också på lite friidrott och en smula fotboll som unga, men det var annat som drog.

När tvillingarna hade bestämt sig för basketen, men innan framgångarna med EM-bronset och VM-silvret, uttryckte de till pappa att ” du och morsan borde ha styrt in oss på friidrott tidigt, för då hade vi kanske fått vara med i ett OS”.

Nu kan ju ett OS ändå bli verklighet, men i en annan sport, samtidigt som hela basketsamfundet borde skicka en tacksamhetens tanke till föräldrarna för att de inte gjorde det som tjejerna vid det tillfället gav uttryck för.

Det förhöll sig nämligen så att Majsan var idrottslärare och på fritiden tränare för det SDV-lag i SBBK, Rhinos, där tvillingarnas storasyster Sofia var med. Och det kom att bli starten inom basketen för Elin och Frida, då de som 4-åringar sprang på sidan av planen och härmade Rhinosspelarna, födda -83.

Mamma Majsan blev också tvillingarnas första tränare och så här lyder Kenths omdöme om den tiden:
- En mycket stor anledning till att Elin, Frida och Lollo är så bra idag är att deras första tränare visste vad hon gjorde och lärde dem vad som krävs i form av träning och attityd för att lyckas i idrott. Det finns dessutom fler spelare i hennes SDV-lag som spelat/spelar i Damligan.

Vanor grundläggs som bekant tidigt och sedan, när tjejerna flyttades till nästa nivå i klubbens verksamhet, tog andra över.
- Elin och Fridas första All Star-tränare måste jag också nämna i det här sammanhanget. Han heter Fredrik Säfström och har också bidragit till att de nått den nivå de är på nu, säger Kenth Eldebrink.

Numera är Majsan tyvärr rullstolsbunden efter att ha drabbats av ALS, men när hon sitter där i sin rullstol på kortändan närhelst hon kan när tvillingarna spelar, och som hon också gjorde under kvalmatcherna, så kan hon göra det i en fast förvissning. Den att hon gjort en högst betydelsefull insats för att det gick som det gick.

Notera: Åsikterna som uttrycks i krönikan är helt och hållet mina egna och skall inte uppfattas som ställningstaganden från SBBK.

Av: Tapio Joulamo